Pyrschjakt på dov

I söndags var jag iväg på min första pyrschjakt någonsin. Jag vet inte riktigt varför det inte blivit av att jag gjort det tidigare faktiskt, men nu var det så dags. Min gode vän Henric tog rollen som jaktguide på sin jaktmark.

-14 grader visade termometern när jag klev ut i bilen runt klockan åtta, men himlen var klarblå och solen skvallrade om att det ändå skulle bli en fin dag. Träff i jaktstugan, lite kaffe och lite nulägesrapport om livet. Ingen brådska ut, det knarrar alldeles för mycket i snön ännu.

Runt tio kom vi så ut och även om det knarrade bra i snön fortfarande så hittade vi bra alternativa ställen att sätta ner skorna på och därmed minska ljudet av oss. Trots en rejäl promenad runt vad som borde vara ”säkra kort” (sol och lä) så var en räv som sprang över ett fält det enda djur vi såg.

En kortare lunchfika i jaktstugan och planering för eftermiddagen. Vi bytte område helt, och det visade sig vara en god idé. Ganska omgående ser jag dov på en inäga längre bort. Vi går så långt fram vi törs innan vi stannar och lägger upp en strategi. Hur ligger vinden? Hur ser det ut runtomkring? Vi valde att försöka smyga upp en bit i skogen för att komma i jämnhöjd med dem. Nästan framme så sticker de iväg – vinden röjde oss trots allt.

Vi går vidare och efter ett tag ser vi en flock om ca 7-8 djur. Åter igen stanna upp och analysera terrängen och vinden. Denna gång går det bättre. Vi lyckas ta oss ca 100 meter från dem, kryper sista biten. Fäller ut benstöden och lägger mig tillrätta. Jag siktar in mig på en av kalvarna som stilla står och betar. Pulsen är under kontroll, aningen känns okej. Jag känner mig lugn. Siktar in ordentligt igen och kramar försiktigt avtryckaren – PANG!

Kalven hoppar till och springer iväg med flocken till skogskanten. Jag tittar på Henric och viskar fula ord. Vad hände, liksom? Flocken står kvar en kort stund innan han skjuter en av kalvarna som faller direkt. Resten av flocken springer klokt in i skogen.

Tankarna snurrar. Hur i helhavre kunde jag bomma? För visst var det en ren bom!? Henric har hela tiden haft mitt djur i sitt sikte och är övertygad om att det inte fanns någon reaktion på djuret som tydde på att det blivit träffat. Vi reser på oss och går fram till skottplatsen och följer djurens spår fram till skogsbrynet, det finns inget hår och inget blod. Det är en bom. Skönt på ett sätt, hellre bom än skadeskjutet.

Jag vill bara bryta ihop. Man får inte missa ett sånt här läge. Man får helt enkelt inte göra det. Vad gjorde jag för fel? Dippade jag med pipan? Låg jag inte still? Jag skjuter ju bra normalt sett, till och med riktigt bra enligt andra. Vi diskuterade sakligt kring situationen. Det var inte så länge sedan jag var på skjutbanan och då gick bössan rätt. Och i fredags sköt jag ett vildsvin på 20-30 meter med perfekt träff.

Vi bestämmer oss för att gå vidare, men att jag använder hans bössa om fler djur dyker upp. Då vet vi att den bössan åtminstone går som den ska. Det känns inte helt bra med mina tankar, men vartefter tiden går så släpper ångesten. Efter ett tag ser vi att dovhjortarna som stod vid inägan är tillbaks, så vi beslutar oss för att göra ett sista försök där innan vi bryter för dagen. Vi har en bit att gå så vi har gott om tid att lägga upp en strategi. Vi ska inte göra om samma misstag som sist.

Vi väljer att gå in från ett annat håll, gå genom skogen och på så sätt komma i jämnhöjd med dem. Det går bra. Vi kommer upp på höjden och ser doven nedanför, Henric smyger försiktigt för att komma till bättre skjutläge men då får dem en jäkla fart under fötterna och studsar iväg. Men i ögonvrån ser jag minst två dov som står kvar bakom några träd, jag tecknar försiktigt med handen och fram kommer sedan en större flock småtravandes i samma riktning där de tidigare försvunnit. Tyvärr kom inget bra läge för honom att skjuta.

Klockan börjar bli sent och det är inte lönt att försöka smyga sig på den här flocken eller vänta på att de kommer ut igen. Så vi går till bilen och åker och hämtar upp kalven. Summerar dagen och kan konstatera att vi fått oss en rejäl promenad i ett fantastiskt väder, i trevligt sällskap. Nu blir det ingen mer jakt med min bössa förrän jag hunnit iväg och kontrollskjutit med den. Och hunnit få skjuta in lite mer självförtroende på måltavla igen.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar