Nyårsfirande med en liten twist

Precis när vi började fylla på champagne i glasen vid tolvslaget ropar sonen ”MAMMA!!! Hundarna har rymt!” Grim har lyckats hoppa upp på handtaget och fått upp ytterdörren. Ut springer båda hundarna. Hebbe stannar på inkallning och kommer tillbaks – det gör inte Grim. Jag ställer ifrån mig mitt glas, greppar tag om snöret till inkallningspipan och springer ut. Mobil och pannlampa med.

Klockan kan bara vara några minuter över midnatt, alla grannar som är hemma är ute och ser på fyrverkerierna. Det skrattas och skålas. Och där springer jag, med blodiga jaktstövlar, svarta tighta skinnbyxor och nya Barbourjackan, lätt salongsberusad, och blåser i inkallningspipan och ropar.

Min man beger sig ut med en av gästerna med bil för att leta. Själv går jag i det blöta snöregnet och förbannar fyrverkerierna, analyserar varje paus i smällandet, blåser i inkallningspipan, ropar i falsett – GRIIIIIIM!

Lägger ut en efterlysning på Facebook. Det plingar till i telefonen direkt. SMS. Privata meddelanden på Messenger. Människor, kända och okända, som erbjuder sig att hjälpa till att leta. Vid klockan ett kommer jag hem, utan Grim. Var letar man liksom? Försöker tänka positivt. Trösta dottern som gråter krokodiltårar. ”Grim är ju en jakthund, han är ju van att springa lös och hitta tillbaks. Han är snart tillbaks” hör jag mig själv säga glatt. Det känns inte lika glatt inombords.

Samtalar med gästerna som är kvar, min man kommer tillbaks. Berättar om en kille som var ute med bil och letade efter Grim, han hade sett min efterlysning. Jag bevakar konstant aviseringarna i telefonen. Så kommer en bild bland kommentarerna. Någon har lagt upp en bild på Facebook på en hund som saknar sin matte eller husse, han har fått julskinka och vatten och blivit handdukstorkad. Det är Grim!!!! Efter fem minuter har jag lyckats få kontakt med henne och vi kan åka och hämta honom några kilometer hemifrån.

Grim är trött idag, eller kanske jag ska skriva låg. Han är lättare halt, blödde från flera klor som slipats ner till pulpan. Han har legat på soffan hela dagen bortsett från en koppelpromenad runt lunch där han verkade okej. Jag undrar så varför han sprang iväg. Han är varken skottberörd eller rädd för fyrverkerier, och jag hoppas att det fortsätter så. Han har ju sprungit mot smällarna, och det är väl iofs positivt. Typ.

Sån oändlig tacksamhet och lycka till slut! Idag har vi lämnat blommor till familjen som fångade in honom. Jag har skrivit meddelanden och tackat alla som engagerat sig. Fantastiskt vilka medmänniskor som finns omkring. Kom inte och säg något annat!!!

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar