Närkontakt

Jag smyger försiktigt fram genom skogen, det regnar fortfarande så den blöta marken och regndropparna gör att ljuden från mina steg maskeras en aning. Jag får inget begrepp om hur vinden rör sig så jag går på intuition. Kommer fram till platsen där jag observerat vildsvinen tidigare och stannar upp när jag hör ljudet av en snabb grymtning. Ser mig snabbt omkring. Tre årsgrisar med suggan, samma flock som tidigare.

Jag står still. Försöker dämpa andningen. Förkylningen bråkar med mina luftrör. Grisarna är på varsin sida om mig nu, jag hör dem men ser dem inte. Måste bestämma mig, lägga om min taktik. Tar ett snabbt beslut att riskera att skrämma iväg dem när jag går fram till den plats jag bestämt mig för innan. Med korta omsorgsfullt placerade steg går jag uppför den lilla kullen, sinnena är på helspänn. Doften från vildsvinen tränger igenom allt annat. Åter igen hör jag den korta grymtningen och en bit framför mig kommer de tre vildsvin springandes.

Åter igen stannar jag upp och funderar över situationen. Är det värt att stanna kvar? Jag är röjd två gånger, och nu ligger doften av mig ännu vidare omkring. Vinden snurrar rejält så jag får ingen bra hjälp av den till mitt beslut. Jag går emot mitt sunda förnuft och väljer att gå i en halvcirkel för att komma på andra sidan den lilla sänkan där de gärna står och bökar bland mossa och rötter. Där finns en höjning på någon meter som ger fint kulfång ner i sänkan.

Jag känner tvivlet växa, börjar fundera på om jag skulle åka hemåt istället. Det är lite besvärligt att ta sig fram, en del grenar som ligger på marken låter högt när jag råkar trampa på dem. Jag bryr mig inte så mycket längre, jag går på och kommer fram bakom den lilla bergsknallen. Står några minuter och försöker se mellan träden och höra efter ljud som skvallrar om att grisarna är i närheten.

Men så dyker de upp igen. Från samma plats där jag skrämt iväg dem tidigare. I skymningsljuset är jag inte helt säker på om det är suggan eller en av årsgrisarna som ett kort ögonblick står i perfekt skjutläge femtio meter framför mig. Två grisar till sluter upp och de går i klunga en liten stund innan de försvinner bakom träden. Jag ligger kvar på berget i den blöta mossan, vattnet tränger igenom byxorna. Det börjar bli riktigt kallt om benen och tålamodet är borta.

Jag sveper med blicken framför mig en sista gång. Och där står hon. Ljudlöst har hon lyckats ta sig fram. Suggan stannar ungefär femton meter till höger om mig, lyfter upp huvudet och drar in luftmolekylerna i nosen. Hon frustar till, går ett par steg framåt, stannar igen och luktar igen. Hon tittar rakt på mig. Jag ligger helt stilla i den blöta mossan på bergsknallen med handen hårt om bössan. Så bestämmer hon sig, med svansen rakt upp så kommer hon i full fart rakt mot mig samtidigt som hon effektfullt skriker till en gång. Det är två-tre meter mellan oss, och en höjdskillnad på 1,5 meter, innan hon viker av och försvinner bort och får de tre årsgrisarna med sig.

Jag reser mig upp, och går samma väg tillbaks. Nästan framme vid skogskanten där jag parkerat bilen hör jag grymtningarna igen. Jag skrattar frustrerat och torkar bort några regndroppar från ansiktet.

 

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar