När man går på magkänsla…

När jag går med Hebbe som hundförare styr jag i mångt och mycket hur vi arbetar oss genom såten. Han följer mig, men söker ut några hundra meter åt varje håll. Grim däremot följer mig naturligtvis, men har ett betydligt vidare sök och kan därför arbeta lite mer självständigt i en såt.

Vi hade en fåmansjakt för någon vecka sedan. Vi gick två hundförare i varsin mindre såt med två passkyttar. En mark med mycket rådjur, men även älg, vildsvin och kronhjort. Jag valde att släppa Hebbe som hade flera fina drev på rådjur som tyvärr aldrig gick i pass.

(Det var den här jakten när jag efter lång övertalning fick med mig dottern. Jag ska skriva om det senare, det här med att jaga med barn!)

Jaktledaren frågar på radion hur det går för oss hundförare och jag hör att det börjar bli dags att runda av. Jag står i en gles blandskog med mossa på marken, tänk ”John Bauer”. Jag står nedanför en rejäl brant höjd. Magkänslan säger att det borde finnas vilt där. När Hebbe kommer fram till mig efter att ha gjort en längre sökrunda så går jag mot höjden och Hebbe springer före i samma riktning, målmedvetet. Uppe på höjden kommer skallet och jag ser något stort svart i siluett röra sig mellan träden.

Det går inte länge förrän den andra hundföraren – som kommit in i ”min” såt – ropar på radion. ”Hebbe kom med en riktigt stor kronhjort, det gick alldeles för fort för att skjuta”. Hebbe jobbar vidare och efter en stund hörs ett skott. Jag kikar på pejlen, Hebbe springer vidare och det buktar tillbaks och ut ur såten. Vad tusan? Snabbt får jag dock förklaring, det är inte drevdjuret som skjutits utan en annan kronhjort. Snopet, men kul ändå naturligtvis.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar