När hunden blir sjuk…

I fredags morse, sisådär en halvtimme innan jag behövde sitta i bilen på väg till Tullgarn för att hinna i tid, upptäcker jag att någon av hundarna bajsat ner hela köket. Går in i vardagsrummet för att släppa ut hundarna medan jag ska röja upp, men bara Hebbe kommer och vill ut. Grim ligger kvar på golvet. Stilla. Han gör inga tendenser till att röra sig. DSC_1358En gammal bild på Grim från när han var valp.

Jag går till köket och hämtar en korv, tänkte att jag kanske kunde locka honom med något gott. Men nope. Åt med god aptit korvbiten jag gav honom, men den som låg två millimeter för långt fram för att skulle nå försökte han inte ens ta.

Till slut får jag honom att sitta, men när jag tar försiktigt tag i hans ljumskar för att få honom att ställa sig upp skriker han högt och visar tänder mot mig. Han står dock kvar, och bakbenen skakar som asplöv. Tankarna snurrar.

Vad fasen är det här? Vad har hänt? Han var ju ok igår? Han hundarna krockat så det blivit något galet i ryggen och diskarna? Erlichias, jag plockade faktiskt två fästingar för några dagar sedan på honom?

Lyckas få honom att gå två tre steg, han skjuter rygg och skakar ordentligt om bakbenen. Han lägger sig ner igen, och jag lyfter upp honom och bär honom till soffan och lägger ner honom där. Kom på att det var ju dumt att lägga honom där, och är på väg att lyfta honom igen för att lägga honom på några filtar på golvet – men då skriker han högt igen och ”hugger” mot armen. Jag låter honom ligga kvar i soffan, ingen anledning att bråka vidare med honom.

Klockan går. I bilen ligger montermaterial som ska hinna till Tullgarn i tid. Barnen står för ovanlighetens skull påklädda och klara i hallen i väntan på skjuts till skolan. Jag ringer min mamma, som planerat att ta hand om hundarna, medan jag kör barnen till skola. Vi beslutar att jag åker och jobbar, mina föräldrar tar hand om hundarna och hanterar situationen som det behövs. Skönt!

Väl framme vid Tullgarn så ringer min mamma. Grim vill fortfarande inte gå. Min man ringer veterinären och efter det samtalet beslutar vi att han behöver ses över. Ringer ner till veterinärkliniken som givetvis inte har några lediga tider alls, men välkomnar honom ner ”såklart vi måste hjälpa honom”. Väl där blir han hämtad på bår från bilen, försedd med munkorg.

Och där står jag, i en monter på Swedish Game Fair och pratar om hundar, hundmat och jakt. Men mina tankar emellan samtalen är såklart någon helt annanstans. Även om jag är helt övertygad om att veterinären och mina föräldrar hanterar situationen alldeles utmärkt utan mig, så känns det ju knasigt och oroligt. Vad är det som hänt med Grim?! Kommer han bli bra? Tänk om…

Allt slutar dock lyckligt! Efter att ha fått dropp och smärtstillande, samt att alla prover såg ok ut, kunde vi på kvällen hämta hem honom. Troligtvis har han fått i sig något rejält olämpligt (dvs mer olämpligt än lego, fjärrkontroller eller elsladdar) som gett honom en akut inflammation i tunntarmen. Specialdiet i några dagar tillsammans med lite kuckelimuckmeducin har gjort susen, och han kom rätt snabbt tillbaks i form igen. Skönt!

Slutligen kan jag ju konstatera att det är bra att ha hunden försäkrad. Det är tur att jag har sådana fantastiska föräldrar som ställer upp i ur och skur. Det är tur att Grim är back in business igen!

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar