När huvudet är dumt får kroppen lida!

19 februari 2016

Så kom det sig att jag i morse fick för mig att jag kanske skulle orka lämna sjuksängen en stund och låta hundarna få dra mig på sparken. Minimal ansträngning för mig, och ordentlig ansträngning för hundarna. Det är ju ett tjockt lager snö på vägen, så ja – det kändes som en väldigt bra idé. Kom hem och drog på dragselen på hundarna. Klädde på mig, snöt mig och tog lite hostmedicin. Redo!

Hundarna hajjar direkt vad det handlar om. De sätter av i trevlig trav. Ungefär 30 meter hemifrån tar det slut på den bra idén. Hundarna jagar upp varandra och sätter igång med en galopp värdig vilken galopphäst på Täby som helst. Det gick lite för fort nu. Hur bromsar man två skenande hundar? Jag sätter ner vänster fot i backen och upptäcker att det är väldigt blankt och halt. Det händer liksom ingenting. Hundarna skenar vidare. Ingen idé att skrika på dem…

Jag önskar så att jag kunde skriva att det kom en stor galt springandes över vägen och hundarna sprang efter och bet tag i varsitt bakben på den, medan jag svingade mitt lasso och likt en cowboy snörade fast de fyra benen med varandra. Men så var det inte. Hundarna drog lite hastigt åt höger och satte mig och sparken i obalans och lika snabbt som ett bra skottläge försvinner så ligger jag på vägen med händerna krampaktigt kring sparkens handtag och hundarnas koppel.

Det gör ont. Ungefär lika ont som när man blir tacklad i hockey och landar på isen, men utan skydd. Jag har lyckats landa på meden på sparken.

Så nu sitter jag här i soffan, med täppt näsa och ett ömmande stort blåmärke på höften, och undrar hur dum jag egentligen kan vara!!? Jag funderade på om jag skulle hitta en fin bild att visa upp för er, men så otroligt synd att ingen granne var hemma och hann ta bild på vurpan så ni kunde fått se…

Gör om, gör rätt!

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar