Gästinlägg: Berättelse från ett eftersöksekipage

Det finns en otroligt duktig kvinna när det gäller eftersök, Dominique Forssman, och hennes bayerska viltspårshund Inja. Jag fick förra helgen möjlighet att se detta ekipage arbeta och jag kan inte annat än beundra deras tålamod, noggrannhet och kompetens. Dominique har skrivit ihop sin berättelse om detta specifika eftersök som gav en hel del att reda ut – läs hennes berättelse här nedan!

Foto PRIVAT (Dominique Forssman)

Ibland skriver jag utförliga redogörelser jobben jag gör med min hund Inja, en tre och ett halvt årig Bayersk Viltspårhund som jag använder endast i eftersök. Jag skriver dels för att dela med andra intresserade och dels för att ha som en sorts erfarenhetsbank att blicka tillbaka på och lära mig ifrån. Så även den här gången.

Jag, som Ewa, hade förmånen att får bli medbjuden på en mycket fin jaktdag. Såhär ser det ofta ut för mig – jag jagar med laget som vilken passkytt som helst men tar ett bakpass eller annat pass nära en väg så att jag kan bryta och ta eventuella skottplatsundersökningar och sök med min hund vid behov. Dagen var nästan slut, och som det berömda sista skidåket, hände det saker i sista såten. Tänk er att det finns en passlina som går längs en västra gräns och längs västra långsidan av en långsmal åker. Passkytt B långt upp norr på linan skjuter ett rådjur (rådjur B) direkt vid utplacering, inte många meter framför passet och på västsidan av åkern. Det kastar våldsamt och kutar rätt över åkern till andra sidan och blir kvar på östra sidan. Jakten går och passkytt A långt ner, söderut på linan, skjuter på ett rådjur (rådjur A) som kommer ut ur skogen på östra sidan åkern. Det tecknar inget, får ett skott till mitt på åkern, tecknar fortfarande inget och drar upp i skogen norr om och bakom skytten. En annan skytt ser senare hur ett rådjur blir drivet av hund norrut i skogen väster om passlinan.

Jakten fortsätter.

På pass B hettar det till igen och ett gäng vildsvin kommer ut från nordöstra sidan. De springer i full kareta i s-v riktning snett framför passkytt B som skjuter ett skott på ett i gruppen. Vildsvinet tecknar inte och inget annat tyder på träff heller. Djuren fortsätter i samlad trupp i full fart in i skogen söder om passkytt B och försvinner. Därmed blev det klart att jag skulle ha ett litet trassel att reda ut.

Jag bröt från mitt pass, men valde att vänta tills såten var över innan jag gick på med spårhunden. Jag tog tiden att i lugn och ro plocka på mig pannlampa, mm. Går jag sök på eftermiddagen, går jag rustad för en lång natt. Undantagslöst. Har man väl en gång hamnat på ett svårare sök än man räknat med och inte haft rätt utrustning med sig i form av batterier, pannlampor, pejl och allt vad det är, så gör man aldrig om det misstaget igen. Hunden förstod mycket väl att jobb var på gång och svansen slog lite dovt ”duff-duff-duff” mot sidan av hundburen av förväntan. Såten bröts och vi tog oss fram till skyttarna för att ta reda på hur det såg ut.

Jag tog mig an rådjur A först. Ett litet problem uppstod direkt där de goa passkyttarna hjälpte till och var i full färd med att släpa ut rådjur B – rätt över A:s skottplats. Väl uppmärksammade på det lyfte de rådjuret istället, men spåret var redan lagt. På plats där markerade Inja först det utsläpade djuret såklart. Jag får bryta henne från det spåret och be henne att ringa runt och söka runt istället samtidigt som jag undvek släpspåret. I dikeskanten där djuret A skulle ha skjutits på fanns inget alls. Vi ringar lite ute på åkern och hon tar ett spår, även om inte jag ser ett enda tecken på träff. Hon följer det spåret kanske 100 m – i rätt riktning enligt skytten. Sedan viker hon norrut i skogen. Jag blir osäker på henne eftersom det inte riktigt går ”dit jag tycker det borde” och jag tar om. Det blir samma sak över åkern, men denna gång viker hon söderut. Vi går ca 50m till och första bloddroppe dyker upp. Yes! Eller … Åh Nej! Fast, skönt att få bekräftelsen ändå and vi gick rätt. Det är så otroligt värdefullt att ha en hund som kan markera spår på ett skadat djur, trots brist på blod eller annat synligt i spåret. Vi hittade mer blod.

Droppar här och var och sedan en lega med klarrött blod plötsligt. Jag bestämmer mig för att ta in en till hund. Inja kan riva ner rådjur men finns det en ännu skarpare hund nära, ser jag ingen anledning att inte ta med densamma som backup. Skarpa eftersök är ingen testverksamhet och prestige hör inte hemma här. Visst, man måste få tillfälle för hund att jobba och utvecklas till sin maximal möjliga potential. Dock är det en skyldighet av alla inblandade, tycker jag, att ta det bästa hundmaterialet för ändamålet som man har tillgängligt där och då för att man ska ha störst chans att lyckas. Man vet oftast inte på förhand hur lätt eller svårt ett sök kommer visa sig vara och vid det här laget visste jag än inte ens vad skadan var. Dessutom skadar det aldrig att ha ett extra par ögon med sig på ett eftersök. Ewa och Hebbe anslöt, jag gav instruktion om hur jag ville att de skulle gå med oss, och vi spårade vidare. Väl igång måste jag kunna fokusera på min hund och spåret och jag vill inte behöva vänta in andra hunden, mm. Därför är det viktigt att jag ser till att jag är tydlig från början så att andra vet vad som förväntas av dem. Jag hann fundera ett varv kring huruvida jag verkade onödigt kort i mina direktiv….  Ewa var lyhörd för vad jag behövde och de höll sig lagom nära bakom och utan att störa Inja’s jobb, precis som jag vill ha det när annan släpphund är med. Spåret drog iväg. Norrut. Dit hunden ville först (tro på hund, dumMatte ) Inget blod på säkert 100m. Sen en fettremsa. Sedan en droppe. Sedan ny lega. Jag började känna mig lugn att vi skulle garanterat hitta. Upp, ner, upp, ner, krok och överallt så hamnade vi till slut i skogen bakom och väster om passkytt B.

Till slut hittade jag en bit tarm och annat och 50m senare låg rådjuret dött. Gött. Då var det löst efter 3-400 meter. Det var ett lättare spår egentligen väl på det, men det var jag inte säker på förrän vi nästan var klara. Jag släpade rådjuret ur skogen och gick de få metrarna för att kika till skottplatsen där vildsvinet sköts på.

Inja markerade blod fint, men efter en del om och men och kommukationstrixigheter i mörkret samt en massa kontrollspårning visar det sig att det hörde till Rådjur B. Blodet, dvs rådjur B:s flyktsträcka, låg direkt över där man ska ha skjutit på grisen. Lagom förvirrande. Dessutom visade det sig att jag hade släpat ner rådjur A som var småstökigt skjutet inte alls långt ifrån där grisflocken försvann in i skogen. Så rådjur A fick jag be hund att glömma trots fint jobb och massor av beröm precis innan, rådjur B:s spår fick jag också be henne strunta i för andra gången. Och så behövde hon leta gris istället. Det måste ha varit rörigt för hundhuvudet. Vi fick inget tecken på träff alls, ingen markering från hunden att något annat djur skulle vara skadat. Jag kontrollspårade av hela västra åkerkanten, där hon markerade där flocken hade gått in men låste inte fast på något spår alls. Vi kontrollspårade de två rådjuren igen för att vara helt bombsäkra på exakt var deras spår gick för att kunna utesluta dem. Sedan gjorde vi kontrollringningar allt större runt där skottplatsen skulle kunna vara (med väl tilltagen marginal). Jag bröt sedan och bedömde skottet som en bom vilket även lirade med bedömningen från de som såg skottet. Hela tiden hade jag hjälp av både skyttar som föredömligt väntade tills jag sade att det inte behövdes längre samt Ewa som höll koll på skottplatser, snitslar, löpor från friskt vilt, blodspår från skadat, och annat.

Jag har sällan sett hunden så trött som efter det där gallringsjobbet, även om jag har gjort betydligt svårare eftersök med henne. Det är krävande för henne när det behövs sorteras olika spår på det viset. Två eftersök blev till ett dödsök och ett kontrollsök. Jag tror ändå att vi kom fram till korrekt slutsats. Väl hemma var hunden som en klisterlapp på mig.

Foto PRIVAT (Dominique Forssman)

Jag försöker ta med mig en lärdom från varje jobb vi gör. Dagens misstag var att missa att be skytt B att markera skottplats även på det fällda rådjuret som ju hade släpats bort. Det hade underlättat tankeverksamhet en del samt sparat ganska mycket tid. Helt klart något att ha med mig nästa gång liknande uppstår.

Foto PRIVAT (Dominique Forssman)

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar