Först händer ingenting, sedan ingenting alls…

Som så ofta hade jag kameran med igår när jag satt och väntade in vildsvinen. Jag har sett en råget med kid gå där nere men aldrig fått något riktigt bra fotoläge i det höga gräset. Men nu var fältet nyslaget och ur det perspektivet var förutsättningarna naturligtvis betydligt bättre.

Jag skrattar åt mig själv när jag försöker smyga mig på plats med skjutstöd, bössa, en vikpall och en stor jäkla kamera. Det händer inte så mycket, sitter och skriver lite på Messenger till jaktkompisarna som också sitter ute. Funderar på om man kan göra bogmontage på alla mygg, eller om man bara ska göra det på en. Börjar bli rätt rastlös, det händer verkligen ingenting – ingenting alls. Jag förbannar vinden som snurrar, jag ser ingen möjlighet att flytta mig så jag får hoppas att grisarna kommer på någon av viltövergångarna högre upp. Så rör sig något i ögonvrån när jag sitter och pillar med telefonen. Rågeten – med sina TRE kid!!!

Långsamt lägger jag ner telefonen på backen och greppar tag om kameran, samtidigt som jag ser att rågeten tittar åt mitt håll. Hur är det möjligt? Varför springer hon inte iväg? Hon borde fått vind av mig? Eller har vinden vänt igen? Jag lyckas sätta upp kameran i skjutstödet för att kunna dra ner på slutartiden på kameran.

Jag känner pulsen genom fingertopparna som är tryckta mot kameran. Hur kommer hon reagera på ljudet om jag tar en bild? Kommer hon ens höra? Om jag bara får en chans, är det just här och nu jag ska ta DEN bilden?

Jag visste att det fanns en get med tre killingar, men att alla klarat sig från räven såhär länge hade jag låga förhoppningar om. Jag känner mig så glad och upprymd, och tacksam för att jag får se detta. Som en långsam feelgood-film.

Förhållandevis avslappnat går hon snett förbi mot skogskanten på andra sidan, kanske är hon 15 meter som minst från mig. Hennes killingar skuttar runt, går försiktigt, stannar och kliar sig, lyssnar och skuttar vidare. Det är en fantastisk syn! Jag chansar och ser att hon inte reagerar på ljudet när jag tar en bild, jag tar några fler. Försöker att justera inställningarna på kameran med så små rörelser som möjligt, hon ser åt mitt håll ibland men det är inte mer än så.

I över 20 minuter är de framme. Jag tar fram mobilen och fotar av bildskärmen för att visa jaktkompisarna – att jag fått högsta vinsten! Då rör det sig i ögonvrån igen. Två meter från mig vid skogskanten står en sugga med dragna spenar och tittar rakt på mig, hon står stilla och drar upp trynet och luktar kort innan hon grymtar irriterat, vänder på klacken och tar med de små träskorna in i skogen igen. Hon kommer inte tillbaks, jag sitter nog två timmar till. Det kommer inga andra vildsvin heller. Kvar på ängen går geten och killingarna kvar, killingarna hoppar och skuttar, blir lite putsade av mamman.

Till slut går de in i skogen och försvinner för kvällen. Vinden har mojnat, det börjar bli så mörkt som det kan bli såhär mitt på sommaren en natt när himlen är molnfri. Jag börjar bli irriterad på myggen igen. Kommer det inga vildsvin ikväll? Hur ligger vinden? Kvar sitter jag, det är tyst och stilla. Det händer ingenting.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar