En solskenshistoria från ett fantastiskt jaktlag!

Det blev jakt i söndags, även om det inte var planerat så från början. Min man är bortrest på älgjakt, så efter diskussion med barnen så beviljade de mig jakt på söndag förmiddag – när de ändå sover – om jag lovade komma hem om de ringde samt sponsring till V-bucks (ni som vet, ni vet!).

Samma mark och jaktlag som dagen innan. Vi möts i gryningen vid jaktstugan, uppslutningen är något mindre än dagen innan. Passen delas ut och vi sätter fart på en gång. Släpper Hebbe i första såten. Det finns inte så jättemycket spännande att skriva om den. Hebbe var lite trött från gårdagen och det märktes. Han var initialt rätt trång i sitt sök och jag upplevde att han blev störd av drev som kom i närheten. Men han kom igång och hade två drev i såten.

Dags för andra såten. Och det är här som en fantastisk jaktberättelse börjar, om ett jaktlag med stort hjärta!

Jag släpper Grim, vi tror att det kan finnas älg här. Grim studsar iväg i full fräs, ger sig ut på en sökrunda på 6-800 meter från mig i stora cirklar. En råbock hoppar ur från skogen rakt framför mig, och försvinner bland träden bort i en ryslig fart. Jag ser att Grim är på väg tillbaks och är lite förberedd för att försöka styra om hans uppmärksamhet till mig, och inte till ett färskt rådjursspår. Och det gick utmärkt. Inget intresse visat alls för det. Skönt!

Den lilla alpländaren har fått upptag och jag hör hennes skall i närheten, det rör sig mot mig. Men först kommer naturligtvis rådjuret, på tok för nära för att Grim ska kunna motstå att följa efter när han ser den springa iväg framför honom. Jag ropar på radion att Grim är efter ett rådjur och meddelar riktning, ber ödmjukt de andra – om de har möjlighet – att stoppa honom. Rådjuret går förbi en passkytt och han lyckas få stopp på Grim som vänder tillbaks till mig.

Vi går vidare, och det går trögt för Grim. Han söker bra men hittar inget att springa på. Vi kommer fram till en sankmark som är väldigt tätbevuxen. Grim springer ca 30 meter framför mig. Upptag! Skall, och det går iväg rakt mot passlinjen. Jag meddelar på radion vad som händer, och det tar inte lång tid innan jag får rapport från en passkytt. Grim har hittat en helskovel och går i lugnt tempo förbi två passkyttar. Båda avstår att skjuta. En av passkyttarna ropar på Grim och får honom att släppa förföljandet. Han kopplar upp honom och jag går så snabbt jag kan åt hans håll. ”Det kom ett rådjur förbi här just nu, så jag håller honom kopplad ett tag till så han inte följer efter den”.

Jag kommer fram till passkytten, tar Grim. Jag är banne mej gråtfärdig och tacksamhet. Det är så stort av båda passkyttarna. Nej, vi hade pratat om att vi endast jagar älg, kron och vildsvin med Grim. Men ett sådant tillfälle, den där helskoveln som jaktledaren släppt på över helgen. Jag känner mig så dum på något sätt, vem är jag att komma och ställa krav om vad som ska skjutas för min hund – på deras jakt?

Vi är på väg att bryta, så jag går ut till grusvägen och tillbaks till bilen. Jag ringer min man som får ”krishantera” min ångest. Vi samlas vid jaktstugan. Jag försöker verkligen göra alla uppmärksamma på hur oändligt tacksam jag är! Vilket gäng!

Barnen ringer, läget är lugnt hemma. ”Mamma, om du vill stanna kvar och jaga en stund till är det helt okej med oss”. Jösses Amalia! Här gäller det att lägga på luren snabbt innan de ångrar sig! Spelade jag in samtalet mån tro?

Så släpper jag Hebbe i sista såten. Jag märker redan innan släpp att han har något i nosen, så jag är inte förvånad när han får upptag omgående efter släpp. Han följer efter en bra stund, det går runt så fint men tyvärr inte i pass. Han kommer tillbaks och är så trött. Vi sätter oss en stund och kramas, vi går in i en grantätning för att försöka avancera mer in mot mitten av såten. Men där får han snabbt ett nytt upptag och det snurrar runt mig ett par minuter innan det går iväg, mot en passkytt som får råbocken på bra avstånd och kommer åt att skjuta. Jag ser på pejlen att Hebbe stannar till en kort bit från passet, och han blir tyst. Jag är snabbt på plats och gratulerar skytten, men mest glad är jag för Hebbes skull. Äntligen skjutet för honom. Som han jobbat i helgen, och äntligen blev det utdelning.

Det finns lite kvar att jobba på i såten. Vi går vidare, och Hebbe får nytt upptag. Meddelar på radion, och tillägger ”det blir nog inte så långt, han är rätt trött”. Det går runt i såten och plötsligt tar det vändning mot bilvägen. En av de ordinarie hundförarna uppmärksammar snabbt alla på radion om läget. Det är en relativt vältrafikerad 70 väg med dålig sikt. Eftersom Hebbe gått över betydligt större vägar än så, valde vi att släppa honom i andra delen av såten så att han förhoppningsvis skulle hålla sig borta från vägen. Men nu går drevet i full fart mot vägen. Av Hebbes trötthet finns inte ett spår!

Flera passkyttar inklusive jaktledare erbjuder sig att lämna sina pass för att hinna ut till vägen och förhindra att Hebbe tar sig ut, eller i värsta fall blir påkörd. Jag är 500 meter från min bil, så jag tackar ja till all hjälp som finns. En kort stund senare vänder drevet igen och går in i såten igen, det snurrar ett tag till innan Hebbe till slut bryter. Jag springer snabbt mot löpan för att korta den långa återgången han har, han springer hundra meter bortanför mig men är så fokuserad på att hitta tillbaks till mig att han inte hör mig.

Vi träffas snabbt innan vi bryter för dagen. Jag tackar alla med tårarna brännandes bakom ögonen för deras fantastiska agerande gällande både avhållandet av skott på dovhjorten som Grim gick med, och för deras snabba agerande för att få Hebbe på rätt sida vägen. Vilket gäng! Vilket jaktlag! Kan man tacka tillräckligt?

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar