Apporteringstiderna är här på riktigt!

Och som traditionen bjuder invigde Hebbe och jag apporteringssäsongen på andjakt tillsammans med mycket trevliga och vänliga skyttar i ett jaktlag inte långt från där jag bor, där vi för övrigt brukar få jaga klövvilt senare på jaktåret lite då och då.

Igår var det så dags igen, äntligen. Och i år, precis som vanligt, så har Hebbe så svårt att vara tyst. Han sitter tyst och piper, uttråkad och kanske till och med lite stressad. Men han spejar och spanar, har full koncentration – och vips så sträcker han på sig och blir blixt stilla, låser blicken. Sedär! En and. Han upptäcker dem långt innan mig. Han följer dem med blicken, ljuslöst rör han sig om så behövs.

PANG! PANG!

Han sitter still, han sitter tyst, följer samma and med blicken. Den går ner lite längre bort, på apporteringskompisens sida. Vi sitter kvar. Det är tomt på fåglar. Hebbe tittar på mig, gnyr lite. Sätter sig i mitt knä, vi kramas en stund.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar