Apportering med Hebbe

Två fågeljakter om året är vad Hebbe och jag brukar vara med och apportera på. Hebbe är ju ingen kung på apportering (fast det beror nog till största delen på brist på träning från hundföraren!) men han hittar alltid det han ska, och kommer tillbaks med det om än inte alltid exakt raka vägen och frivilligt (han är rätt bytesmedveten).14066445_10154429472390917_896401284812859486_o

I måndags var det så årspremiär. Vi hade förberett oss lite mer än vanligt genom att lite mer ”seriöst” apportera allt från äpplen och tennisbollar till kall fågel. Hebbe har tidigare varit slarvig med överlämnandet och släppt apporten vid mina fötter, men det lyckades jag faktiskt få till nu med lite falukorv och envishet en eftermiddag. Han är snabb att lära, därför är det rätt synd att jag inte lägger ner mer tid på att träna honom.

Väl på plats i höggräset bakom vassen, med tre skyttar att apportera åt, så har Hebbe lite svårt att koppla av – precis som alltid. Rätt flåsig, ligger inte till, söker kontakt med mig hela tiden. Men ändå fullt uppmärksam på himlen, minsta lilla svala som kommer inom synhåll observerar han och följer med blicken.

20160822_180831

Det smäller lite längre bort, Hebbe vänder blicken ditåt men i år hoppar han inte ur brallorna och vill iväg utan sitter så lugnt han nu kan bredvid mig. Perfekt! Han har blivit äldre, och jag har väl troligtvis också fått lite mer erfarenhet och är lugnare. Det är rätt lite fåglar, men till slut kommer ett gäng med änder mot oss och skytten avlossar två skott och fågeln dimper ner ca 30 meter framför oss.

Jag släpper Hebbe direkt, vilket vi kommit överens om innan. Han skuttar iväg åt rätt håll, men sedan tycker jag han svänger av lite för mycket åt vänster. Istället för att låta honom sköta sitt så lägger jag mig i, visslar försiktigt på honom och pekar åt rätt riktning. Han sätter av igen, ringar kanske tio meter, stannar sedan och tittar på mig. Fasen – att jag aldrig kan hålla min trut och ska lägga mig i. Får följa med honom framåt och efter två, tre minuter hittar han fågeln i det meterhöga gräset. Hebbe visar stolt upp sin fina trofé med hög svansföring, och går långsamt iväg åt andra hållet men stannar när jag gör en inkallning. Ja, ja.. han hittade fågeln och tog upp den. Och släppte den i min hand.

När vi smyger försiktigt tillbaks kommer ett nytt gäng med änder flygandes över oss och en av mina skyttar får ner en av dem och den landar på öppen mark. En hundförare med en 10 månaders labrador som är med som praktikant för första gången går iväg och hämtar den. Första kontakten med varmt vilt. Spännande!

Jaktledaren bryter efter ett tag och vi hinner med en lång fika och många jakthistorier innan det är dags att postera ut för kvällssträcket. Tyvärr kommer inte några skjutbara fåglar över mina skyttar, däremot kom en uggla och cirkulerade ca 2 meter ovanför Hebbe och mig.

20160822_200831

Med hem fick jag ”Hebbes” gräsand och en hel del självutnämnd hemläxa, så nu ska jag banne mej apportera och träna in återgången och självständigt sök (utan att lägga mig i) tills det är dags om drygt två veckor igen. Nu blev jag lite peppad!

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar