ÄNTLIGEN!!!

Igår gick jag på ny mark som hundförare. Släppte Grim i första såten som efter ett kortare drev på en spetshjort hittade ett gäng med vildsvin i ett slånsnår. Jag lyckas rätt snabbt komma på plats och få överblick på situationen.

Medan suggan tydligt förklarar att vi är ovälkomna står fem brungrisar och trycker ihop på en liten öppnare yta mellan buskarna. Grim får ett par utfall på sig av suggan och parerar snyggt, och fortsätter skälla på behörigt avstånd.

Jag lyckas smyga mig till en plats där jag tänker jag har bäst möjlighet att komma åt dem. Tålmodigt står jag och inväntar rätt läge. Grim har nog skällt ca 10 minuter innan en av de fem brungrisarna tar ett par steg framåt för att titta lite närmre på mig – och då kommer läget. Jag trycker av.

I smällen sticker grisarna iväg, och Grim efter. Det stannar ute på ett hygge ca 300 meter längre bort. Innan jag hunnit fram bryter Grim och kommer till mig, och springer tillbaka till skottplatsen och bekantar sig lite med grisen som ligger. Jag går naturligtvis till honom och berömmer honom så mycket jag bara kan.

Jag är så otroligt glad över att jag fick tillfälle att skjuta för Grim. Tyvärr har det varit så mycket stolpe ut ett tag, men denna gång föll alla bitar på plats. Äntligen!!!

Inte lika roligt är att jag släppte Hebbe i andra såten. Efter kanske tio minuters promenad släppte jag honom, och han fick upptag omgående. Spikrakt och snabbt, hans skall var rejält upphetsat. Underbart att höra. Dessvärre hände något och Hebbe bröt efter någon minut, en hundförare i krokarna hörde hur han ylat till. Och när han kom tillbaka till mig var han rejält halt. Vi gick långsamt tillbaka till bilen där jag undersökte honom snabbt utan att hitta något synbart fel.

Nu ligger Hebbe hemma med lite smärtstillande och ordinerad vila, och missar därmed torsdagens inplanerade jakt. Så tråkigt. Men det viktigaste är att han blir bra såklart.

Tråkig avslutning på en annars fin dag med trevligt jaktlag.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar