Ännu en fin jakt med världens bästa

Hebbe, min älskade superbästa Hebbe! Jag är så stolt över honom, min prins! ❤

I söndags var vi inbjudna på jakt med goda vänner. En mark som är otroligt viltrik, framför allt rådjur och dovhjort. Vi har fått förmånen att vara med där som hundförare och gästjägare vid flera tillfällen tidigare. Jakter där är förknippat med ordning och reda, trevlig kamratskap och fantastisk jakt.

Eftersom jag fortfarande har tummen i gips så gick min man och jag tillsammans, jag med pejl och kamera – mannen med bössan. I första såten märker vi redan på väg ut att Hebbe har något i nosen och det blev en otålig väntan innan han till slut fick springa iväg. Och mycket riktigt, inom två minuter hade han upptag i en slåntätning 200 meter bort. Tyvärr gick inte djuret i pass så efter ca 20-30 minuter släppte han och kom tillbaks till oss. Vi går vidare ca 300 meter mot en tät ungskog och där får han upp djur igen, det buktar på bra inne i såten men tyvärr gick inte heller det djuret i pass.


Efter den obligatoriska korvgrillningen så beger vi oss ut igen. Regnet minskar och vi se till och med något som skulle kunna uppfattas som mindre mörka moln emellanåt. Vad det nu spelar för roll egentligen när man har kläder efter väder!  Även denna gång så har Hebbe det där lilla extra trycket i kopplet, nosar och vindar lite mer intensivt, något har han allt i nosen på gång…

Vi släpper och Hebbe springer iväg som en kanonkula. Han ringar in något, och samtidigt som han kommer bakom oss springer ett gäng med dovhjortar iväg och Hebbe får vind på dem och springer efter. Sedan smäller det, passkytten som sett hjortarna på väg ut skjuter en av dovkalvarna som lägger sig på plats men reser sig upp och försvinner ur synfältet. Vi tittar spänt tittar vi på pejlen, vad händer? Hebbe stannar till på samma ställe en kort stund, och fortsätter sedan i drevet efter resterande hjortar. När Hebbe är tillbaks hos oss kopplar vi upp honom och går till skytten för att spåra upp kalven.

Hebbe och jag går fram till där hjorten troligtvis blivit träffad. Jag viker inte en sekund med blicken från honom och vips så åker nosen ner i mossan – jag tolkar det som att detta nedslagsplatsen för kulan. Vi ringar runt lite försiktigt när Hebbe börjar slicka på ett lingonris, och där finns blod. Skönt! Då är vi på rätt spår. Vi fortsätter spåra långsamt, jag hittar mer blod och efter 20 meter ligger kalven. Skönt! Det kan inte sägas nog ofta – lita alltid på hunden, och titta alltid på vad hunden gör!


Så släpper vi Hebbe igen och han får ytterligare ett upptag som håller i ca 20 minuter. Även detta buktar runt fint inne i såten men inte förbi varken oss eller någon passkytt som kom åt att skjuta. Vi bryter rätt snart efter att Hebbe kommer tillbaks. Han är så fantastisk min underbara hund. Så otroligt envis och har en kämpaglöd som inte är av denna värld. Han är en hund att lita på i alla lägen. Världens bästa, faktiskt! Så det så!

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar