Älgjakt, del 2

Så, efter lördagens stolpe ut var det ju lite spännande. Skulle chansen komma upp igen att få älg i pass?

Samling klockan 7, kepsen går varvet runt med färdig träbitar med passnummer på. Jag drar 326. Glada hejjarop från jaktkamraterna. Längst bort igen, med någon kilometers språngmars över myrmark och ungskog.

Det är gott om färska älgspår på myren. En efter en postas av på sina pass och det är inte utan att jag känner en viss stress att komma fram. Väl på plats kan jag konstatera att även om jag dragit passet längst bort så är det banne mej ett av de bättre. Bra kulfång i princip runt om, hygge framför mig med god sikt. Eftersom vi endast har två vuxna kvar känns det fint att hinna se om det går kalvar en bit efter. Jag hinner knappt ladda bössan på pass innan Jocke som sitter längs passlinjen ute på myren skjuter en älgtjur. Två vuxna kvar!

Solen stiger fram bakom träden. Frosten på blåbärsrisen smälter. Jag sitter i solen och ser flera tjädrar som flyger mellan träden. Solen värmer och det känns riktigt gott ute i solen. Hundarna arbetar fint och en stund befinner sig båda hundarna i skogen bakom hygget. Jag lägger upp bössan på skjutstödet men behöver flytta mig åt sidan, solen bländarna mig. Hittar en ny plats och är beredd. Men nej, älgarna väljer att gå åt annat håll och jag slappnar av igen.

Vi bryter såten, och jag går tillbaks mot Jocke och älgtjuren. Går den snåriga ungskogen med allt sly, och ut på myren. Blir tvungen att stanna och fotografera. Det är så vackert, trots att mina alldeles för dåligt insmorda kängor läcker in vatten. Vi hjälps åt att ta ur älgen, sedan går jag och hämtar Grim för att han ska få spåra och få lite älgkontakt.

Går in i skogen och Grim hittar genast spåren där älgen gått. Han tar spåret väldigt fint men är märkbart störd av doften av älgen som ligger bara 2-300 meter bort. Jag får honom ändock att gå i spåret, och berömmer honom när han väljer att spåra och inte vinda in djuret. Väl framme kastar han sig på älgen och luggar den rejält. Låter honom få bita en kort stund, inte mer.

Det beslutas att älgen får ligga kvar tills efter nästa såt. Vi träffas i vägskälet vid ”Bönhuset” och jag får ett pass inte långt ifrån. En kort såt. Passet är trångt men har bra kulfång och är relativt öppet. Känner en försiktig optimism trots allt. Det går segt. Riktigt segt. Jag sitter i skuggan och det börjar bli kallt. Rastlösheten tar över. Inte ett ljud från någon hund, och smörgåsen är uppäten. Tiden går. Tiden går lite till. Det händer ingenting tills jag får ett kärt besök av gråhunden som snabbt konstaterar att denna plats inte var det ballaste stället att hänga på. Straxt efteråt bryter vi. Äntligen!

Klockan börjar bli mycket, frågan är om det hinns med en såt till med marginal för eventuellt eftersöksarbete. Vi samlas vid slaktboden. En av hundarna jobbar fortfarande med samma älg från förra såten, den har dock flyttat sig till området omkring oss. Efter en stund kommer både älg och hund förbi slaktboden och går över vägen. Snopet!

Vi åker för att hämta älgen. Jag är snabbt på plats vid parkeringen och joggar ut med Hebbe för att få honom att spåra älgen från ett annat håll. Även han vindar in älgen, men tar snällt spåret (av Grim, älg och mig). Väl framme stannar han framför älgen, inte helt nöjd med vad han ser. Jag peppar honom lite och han går fram och rycker lite i pälsen, skäller en gång. Braaaa, Hebbe! Han har lite dålig erfarenhet av älg, så det blev bra terapi det här.

Nu blir det efterjakt till helgen, min man får åka. Själv ska jag gå som hundförare med Hebbe och Grim på ”hemmaplan”. Såhär någon dag efteråt känns det ändå inte helt omöjligt att följa med igen på älgjakt. För inte var det väl så tråkigt? Så långsamt? Så kallt?

Eller?

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar