Älgjakt, del 1

Så kom jag äntligen iväg på riktig älgjakt, en sådan där riktig renodlad allmogejakt i de djupaste skogarna i Värmland. Jag har varit med förut som ”pass-sällskap” till min man, men i år var det jag som fick hålla i bössan.

Lördag morgon kl 7 samlas vi vid slaktstugan. Ca 25 st älgjägare, de flesta från byn men några som liksom vi åkt en bit för att vara med. Vi har en tilldelning på två kalvar och tre vuxna. Hundförarna och jaktledaren planerar såten och efter en liten stund kommer kepsen fram med små träbitar med passnummer. Jag drar passnummer 95. De som varit med förr ler mot mig, jag förstår rätt snart varför. Passet ligger längst bort på passlinjen och i en brant uppförsbacke som inte är av denna värld.

Väl på plats, efter att ha hämtat andan och klätt på mig det lager med tröjor jag varit klok att ta av mig innan, ser jag mig omkring. Som taget ur en John Bauer-tavla. Tyvärr är det ett trångt pass, och väldigt begränsade skjutvinklar. Men här får man inte hänga läpp, utan se möjligheterna.

Efter en liten stund börjar det krypa i mig. Stå still, vara tyst – det är inte min grej. Det går en stund till, jag äter upp min smörgås och dricker lite varm nyponsoppa. Ser på hur de långa ränderna av ljus ändrar färgen på mossan när solen tränger genom träden. De tre hundförarna arbetar flitigt, likaså deras hundar, men de är långt ifrån mig. Jag funderar lite på hur Grim skulle vara i en sådan här såt. Om det skulle bli lite mer fart? Så knakar det till. Och äntligen ett liv! En gråhund som nyfiken kikar på mig innan han springer vidare.

Vi bryter såten och jag påbörjar vandringen tillbaks. Det är ett magsiskt landskap som öppar upp sig när jag kommit ut ur storskogen. Hösten är så vacker med alla färger med solen som förstärker varje nyans. Jag blir varm igen av min vandring, och kommer till slut till bilen och kör tillbaks till slaktstugan.

Snabb genomgång av obsar, och ny lottdragning. Pass 20. Men vad… Historien upprepar sig, längst bort igen. Jag skrattar åt mig själv som alltid så glatt säger att jag ääääälskar att gå i skogen. Även detta pass är trångt och det finns egentligen bara en snäv skjutvinkel. Lite besviken, men samtidigt vet jag att man skjutit älg här tidigare.

Även denna såt blir lugn. Onödigt lugn. Jag dricker lite mer nyponsoppa och försöker hålla värmen uppe. Tar några selfies och skickar till barnen hemma, skickar sms till barnvakten och läser något mail. Hundarna hittar älg, men älgarna går ur såten. När hundar är tillbaks och såten är genomgången bryter vi. Ingen älg i pass denna gång heller.

Ska det bli tredje gången gillt nu då?
Tar en liten träbit ut kepsen och håller andan. Visar upp den för de andra, och jo då, den här är inte längst bort! Passlinjen är längs en hyggeskant. Öppet och fint. Det här känns lovande. Dessutom såg en av passkyttarna en älgko med kalv inne i såten på väg ut. Jag hittar min plats, gör upp en målbild. Tar ut mina skjutvinklar och mina avståndsbegränsningar.

Efter en stund får hunden upp älg i skogen. Hunden går efter med skall, så jag hör att det rör sig mot mig. Jag lägger upp bössan på mitt skjutstöd, jag går igenom skjutvinkar snabbt igen. Så plötsligt så ser jag älgko med dubbelkalv vid hyggeskanten. Kon tvekar en kort stund innan hon lugnt travar ut på hygget, kalvarna tätt efter. Halvvägs över stannar hon upp, jag har kalvarna i siktet. Det är inte mer än 40 meter.

JAG HAR INGET KULFÅNG!!!

De joggar sedan lugnt vidare förbi mig, hunden är en bit efter. Jag är förbannad. Besviken. Tvivlar på mig själv. Gjorde jag rätt bedömning nu? Hade jag kulfång? Hade jag kunnat skjuta? En sådan här situation kommer i princip aldrig, så kan jag inte ta tillvara på den. Jag står och ältar och ältar, så smäller det! Sebastian fick dem i pass och skjuter en av kalvarna! Jag är så glad för hans skull, men fortfarande besviken för min egen del. Ytterligare en kalv skjuts i denna såt.

När vi bryter plundrar jag bössan och lägger upp den på skjutstödet igen. Går igenom situationen igen. Tittar noga. Hade jag kunnat skjuta här? Nej – min bedömning kvarstår. Jag har inte kulfång, och mitt på hygget har jag en passkytt ett par hundra meter bort dold av skogen.

Jo då. Passgrannen till vänster som sett allt undrar naturligtvis varför jag inte sköt. Jag förklarar och får förståelse. Men jag ältar, fortsätter att älta. Vi bryter för dagen, hämtar upp kalvarna och möts vid slaktstugan. Eftersnackar lite innan vi alla åker hem. En varm vedeldad bastu avslutar kvällen, och min man och jag diskuterar hur viktigt den här rutinen är, att direkt när man kommer ut på pass göra klart för sig i vilken situation och var någonstans det är säkert att avlossa skott. Jag ska ta med det till ”snick-snacket” på jägarexamen, som tips till alla nyblivna jägare jag examinerar.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar