Älgbanan

Som jag skrivit om tidigare så har jag kommit in i någon slags självförtroendedipp när det gäller skyttet. Jag tror att det i grund och bottnar i en rädsla för att skadeskjuta, vilket jag i och för sig tycker är bra – men å andra sidan så kan jag ju lika gärna gå ut med kameran om jag nu ändå ”inte ska skjuta”. Igår dök ett tillfälle upp att åka till älgbanan med bössan, givetvis nappade jag på det! För det är ju vansinnigt roligt att skjuta.

160429-lewaiskogenMed alldeles för mycket prestationsångest så sköt jag ändå två godkända serier på första lappen, det hade kanske blivit tre om det inte vore för att jag repeterade för dåligt och bössan klickade på den löpande älgen och jag hann aldrig skjuta igen. Klantigt!

En god jaktkamrat var med mig in i båset när jag sköt de första tre serierna, och kunde ge mig lite goda råd. Det är ibland så lite som behövs för att det ska bli rätt. Så när det var dags för de tre nästkommande serierna så tog jag fasta på råden (bland annat att gå sidled in mot älgen istället för att stå still och statisk och repetera lite lugnare) och det visade sig passa mig helt perfekt!

Fick en väldigt behaglig och avslappnad känsla i skyttet. Puls, javisst, men av fokusering och inte nervositet. Ingen jakt efter fem-ettor. Repetera lugnt efter skottet, jag hinner skjuta på det löpande ändå. Övning – inte tävling! Andas in, fokusera- andas ut – håll andan – fokusera – swinga bössan mot älgen och tryck av. Repetera – andas in – följ älgen – fokusera – andas ut – tryck av i swingen – repetera – följ älgen – andas in. Här och nu, vänta in att älgen ska komma fram. Ta det lugnt.

Skotten sitter där jag siktar, och jag ser på skärmen på träffbilden att det ser bra ut. Kanon. Men inget mer. Inga andra tankar. Bara tom, hör hur det smäller i båset bredvid. Tre skott, fyra skott – det är min tur. Efter tredje serien plockar jag upp tomhylsorna och får min lapp. 18 p – Guld. 19 p – Guld. 19 p – Guld.

Där och då kommer den euforiska lyckan upp i hjärnan, och jag slänger ur mig ”Är det någon som vill se min lapp” när jag kommer ut till gänget som står utanför. Så sjukt lycklig. Jag är ingen skrytloppa normalt sett, men det var en sådan befrielse att skyttet faktiskt finns där. Jag valde att inte skjuta mer för dagen, utan sluta när man är på topp. Ta med känslan hem, sätta fast den med Karlssons klister i min lilla ”erfarenhets-databas”! Jag kan ju! 🙂

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar